I mina ords massaker
högg de huvet av sista raden
och blodet som bläck har gett sig på papperet
det är döden ett övergivet fönster som förgjordas av stenen
ett färskt vapen har utplånat världen
och jag som liksom varor stigit in i denna gränds dörrar
är fortfarande samma lilla rum som flydde hemmet
i mitt liv som liksom min penna med denna sidas rader min mor
kattens händer dansar ännu
för att få råttan att löpa
letande efter hålet som fylldes

letande efter läxan jag gjorde i skolan
är jag inte längre Dara för min kärleksfulla Sara
nu håller jag på med min nya hemläxa
ni kan stryka
och bygg ett hus
full av en dörr vars sår är öppet
i den flickan
som ramlar i slutet av denna dikt
och igenom dödens gavlar
som ett rum borde gått från detta hem som blev lycklig
flickan som hade velat bli min släkting
kasta frö i sin röst jaga bort mig
och i sin kropps tempel
snurra och igen snurra mina ögon igen förvandla mig till en dervisch*
sådana ögon
dessa ihåliga håligheter
i leken mellan två människor näktergalen
så mycket denna sida av varat som jag är
andra sidan fjärran är alla Iran
far-smärta mor-smärta bror-smärta är jag
jag mår värre än smärtan
mitt skrivande är mer steril än mig
och London som fortfarande har ett färgat väder
väntar på mig systerligt
att döden skall lägga sig på min kropp
för att livet en gång till skall döda mig

för en poet vars kö av ord blivit lång tycker jag synd om
för sparven utan gren vars sjungande svullnat i halsen
för den kråkas vilande som inte har elkabel
för mig själv
som liksom el har gått från hemmet
jag var en människa
jag gjord bort mig och blev poet!


*Dervisch (persiska "fattig"), benämning på medlemmarna av vissa mystisk- religiösa muslimska ordnar